Allt du bör veta om vägmarkeringar
Det är kanske inte allmänt känt att alla vägmarkeringar i Europa följer en enhetlig standard. De följer FN.s konvention om vägmärken och signaler som togs i bruk redan 1968. De flesta europeiska länder har skrivit på ett avtal att följa dess riktlinjer.
Några få länder har inte skrivit på avtalet men deras markeringar och signaler skiljer sig ytterst lite. Därför brukar det inte heller vara något problem att färdas mellan de olika länderna. Alla kan förstå och följa både vägmarkeringar och signaler och tur är väl det. Det handlar ju om säkerhet på vägen och i sin förlängning om förebygga olyckor och att rädda liv.
Den första markeringen i världen
1911 såg den första vägmarkeringen dagens ljus. Denna händelse tilldrog sig i Michigan i USA. Man målade en vit mittlinje för att folk skulle hålla sig på rätt sida av vägen. Det blev därefter vanligare och vanligare att man målade mittlinjer på vägarna. Speciellt i kurvor. Där tenderar människor att gena tvärs igenom kurvan, med risk för krock med mötande trafik. Europa var inte sena att hänga på. År 1914 kom den första vägmarkeringen i England. Sedan spred det sig vidare till andra länder.
Det finns olika slag av markeringar
Förutom en vanlig mittmarkering finns det varningslinjer, heldragen linje och dubbel heldragen linje som har olika betydelser och ger information till dem som kör på vägarna. En del linjer får helt enkelt inte passeras, medan andra kan passeras efter en noggrann riskbedömning.
Det finns även kantlinjer som markerar vägens bredd. Utanför den finns det ibland något som kallas vägren, där exempelvis mopedister och cyklister ibland färdas. Det kan dock hända att dessa vägrenar fattas på exempelvis landsvägar. Vidare kan man träffa på stopplinjer som markerar där man som förare har stopplikt. Här är man alltid tvungen att stanna sitt fordon och se sig för innan fortsatt färd.
