Hade brandtätning stått emot Gryningspyromanen?
”Gryningspyromanen” var det smeknamn som media gav till Ulf Borgström. Mannen som satte Skåne, Småland och Dalarna i skräck och dömdes för mordbrand vid två tillfällen: 2006 och 2011. Namnet är dock något missvisande, eftersom “pyroman” är en diagnos som det visade sig att Borgström inte hade. Att vara pyroman är att inte kunna hejda sin impulskontroll för att sätta saker och ting i brand, kort sagt.
Att “Gryningspyromanen” satte saker och ting i brand är dock ingen underdrift. Borgström satte nämligen mängder med hus i brand. Det tros röra sig hundratals olika byggnader som brunnit ned som ett resultat av att Gryningspyromanen tänt på. En av de mer kända byggnaderna var snickerboan från Emil i Lönneberga. Man hade ju trott att var det någon som skulle bränna ned snickerboan var det Emil själv. Den ungen kändes alltid som att man inte visste var man hade honom.
Brandtätning hjälper vid olyckor
Det är lätt att få känslan att de byggnader som Borgström brände ned inte hade installerat brandtätning. Det hade kunnat hindra bränderna från att spridas så fort som de gjorde. Å andra sidan hjälper det kanske inte så mycket vid anlagda bränder. De är ofta planerade på ett sätt som ska optimera branden, genom att exempelvis tända eld på flera rum och ställen, och då står inte ens brandtätning emot eftersom elden ändå spridit sig.
Hade det däremot rört sig om olyckor hade det varit skillnad. Om Gryningspyromanen suttit hemma i sitt vardagsrum och tänt lite rökelser, doftljus och mediterat till exempel. Han kanske hade somnat i soffan, låtit ljusen brinna ned och en liten gnista kastas till mattan.
Det behövs inte mer för att sätta igång branden. Snart brinner det för fullt. Hade det funnits brandtäta väggar hade åtminstone elden kunnat stanna i vardagsrummet medan de boende flyr därifrån. Det tål att tänkas på.
